I väntans tider…

För många som har husdjur vaknar en längtan att vilja avla, men även om ungar är supersöta, lurviga små bollar så är det inte bara en dans på röda rosor. Så därför tänkte jag dela med mig lite av mina erfarenheter och tankar kring just chinchillaavel.

 

När man börjar tänka att det skulle vara roligt att få en kull, bör man först och främst skaffa så mycket information och fakta man kan komma över vad gäller dräktigheter och födslar och gärna prata med någon/några med erfarenhet och kunskap om avel. Förhoppningsvis har man som ägare redan bra baskunskaper om chinchillan. Ett bra tips är att gå de utbildningsdagar som CAS anordnar.

 

När man kommer till att bestämma sig för vilka chinchillor som man vill para med varandra finns det många saker att tänka på, jag tar här upp en del av dem.

 

Har djuren stamtavla?

I stamtavlan finns information flera generationer tillbaka och man kan lätt jämföra de båda stamtavlorna för att se så att djuren till exempel inte är besläktade med varandra. Uppfödare använder stamtavlorna även för att se andelen mutation vs grey (pure, ren), med andra ord hur mycket ren standard grå som finns bakom djuren.

 

Finns det några hinder i form av sjukdomar eller beteenderubbningar?

Sjukdomar och andra hinder för avel kan man försöka få svar på genom att kontakta tidigare ägare eller uppfödaren. Man kan även vända sig till CAS’s registrator och fråga om det finns något skrivet i registret, under förutsättning att chinchillorna är registrerade. Har man en chinchilla som till exempel pälsbiter så bör man naturligtvis avstå från att använda den i avel. Det är viktigt att det är trevliga chinchillor med bra temperament som väljs, aggressiva chinchillor bör man inte avla på.

 

Kompletterar de tilltänkta föräldradjuren varandra bra?

Man bör se till storlek, kroppsform och andra genetiska faktorer. Dessutom är det bra att ha grundläggande kunskap om chinchillagenetik angående de olika mutationerna. På CAS’s hemsida samt på Silverklippan’s hemsida under fliken ”colours” finns bra förklarat vilka olika förekommande färger som finns och hur dessa nedärvs.

 

Har honan lämplig ålder och bra hull?

Man rekommenderar att honan ska vara över ett år. Fast många djur fortsätter att växa tills de är äldre än så. Rekommendationen angående vikt är att honan ska väga mer än 500 g. Men de flesta registrerade uppfödare sätter sin ”gräns” vid 600 g. Det man ska tänka på är att honan är i gott skick, det vill säga att om man har en hona som har kapacitet för 750-800 g men bara väger runt 600 g så är det inte så troligt att hon klarar av en dräktighet och förlossning så bra. Man ska med andra ord se till att honan är i god kondition för sin storlek.

När man då väl har utsett sitt blivande avelspar så kommer själva ihopsättandet. Det är inte alltid som det är så lätt. Råd och tillvägagångssätt finns det nog lika många av som det finns uppfödare, alla har sina egna knep. Det ska tilläggas att sätt som fungerar på ett par kanske inte alls fungerar på ett annat.

Många är överens om att man som regel kan säga att man alltid sätter in honan till hanen. Det är oftast så att honan är mera dominant och revirhävdande än hanen. Jag brukar göra som så att hanen får sitta i sin bur och kissa in den i 5-7 dagar. Tidigt på morgonen/förmiddagen så sätter jag in honan i hanens bur. En del gånger så hoppar honan omkring och inspekterar buren och bryr sig inte så mycket om hanen förrän efter ett tag. En del nosar lite på varandra och luftbiter, en del skäller och andra gömmer sig. Det är då viktigt att det finns ställen att gömma sig på, sandbad och bolådor är bra. Ibland så springer någon av dem direkt fram för att bekanta sig med den andra, och det kan även resultera i jagande och pälssläppande. Många gånger ser/låter det värre än vad det är så vissa gånger får man ha lite is i magen. Det underlättar mycket om man känner sina djur så väl att man kan läsa av deras beteenden. Så finns det de ihopsättningar som går riktigt illa, då det blir regel-rätta slagsmål, och då gäller det att handla fort. På väldigt kort tid kan en chinchilla skada en annan så allvarligt att det leder till döden. När man gör en ihopsättning så ska man inte lämna buren utan uppsikt på ett bra tag. Lurigast är de paren som till en början verkar komma bra överens och sedan efter timmar eller till och med veckor plötsligt ryker ihop och en kamp på liv och död uppstår.

Det finns faktorer som kan bidra till att ett par som levt tillsammans i frid och fröjd blir ovänner. Brunst hos honor i andra burar kan leda till att hanen vill para honan fast det inte alls är hon som är i brunst. Även efter en parning så kan honan ha humörsvängningar under sin dräktighet och bli trött på sin partner. Samt under och efter en förlossning kan honan bli tvär och ge sig på hanen.

En annan metod att sätta ihop ett par är att göra det i en transportbur. Till exempel om man åker på utställning kan det vara en fördel att sätta ihop ett nytt par i samband med hemfärden, då är chinchillorna oftast lite trötta och söker trygghet hos varandra.

Andra låter sina chinchillor bekanta sig på neutral mark, exempelvis i samband med rastning i ett ”chillasäkrat” rum. Man kan även sätta deras burar bredvid varandra med galler emellan så de kan lukta lite på varandra men inte komma åt att bitas.

Vilken variant man än prövar så kan det vara värt att pröva en annan om man har en ”misslyckad” ihopsättning. Jag har även gjort ett nytt försök med samma variant efter en vecka på par som först inte gått ihop, ibland har det fungerat och ibland inte.

När man väl fått de tilltänkta paret att sitta i samma bur så kan det ibland ta tid innan de tyr sig till varandra. En del kan man se sittandes tätt ihop och se kära ut redan dag ett och för andra kan det ta veckor innan de myser tillsammans, och då har det många gånger redan skett en parning.

En chinchilla går i brunst var 28-35:e dag och brunsten håller i sig 1-3 dagar. Honan är dräktig i ca 111 dagar. Om man lyckas se en parning så är det bara att räkna framåt. Men det är inte alls så säkert att man vet när honan blivit parad. Vissa gånger kan man hitta parningspropp i buren. Både honan och hanen kan även tappa en del i vikt vid parning.

Annars är vikten en bra indikator på dräktighet men det förutsätter att man regel-bundet väger sina djur så att man har en ”normalvikt” på honan innan dräktighet. Om honan börjar göra viktökningar på 20-50 g varje vecka så är det troligt att hon är dräktig. Men det kan vara svårt att avgöra hur långt gången i dräktigheten hon är, en del honor börjar sin ökning i stort sett dagen efter en parning medan andra inte börjar öka förrän i mitten av dräktigheten och ett fåtal ökar inte något nämnvärt alls under hela dräktigheten. Honan kan även börja sova på sidan och tillbringa mera tid på botten av buren, gräva i spånet och bädda. Några blir mera tillgivna under dräktig-heten och andra kan bli riktiga tjurskallar. Det kan ta väldigt lång tid för vissa honor att bli dräktiga och det finns inga garantier för att hon blir det överhuvudtaget. Det kan vara en bra idé att pröva med att byta partner om man märker att inget händer under en lång tid. Men risken för att honan eller hanen är infertil finns alltid.

När man misstänker eller konstaterat att honan är dräktig så bör man sära på honan och hanen därför att honan går i brunst direkt efter förlossning. Vissa uppfödare låter hanen sitta kvar för en omparning och särar dem då innan kull nummer två kommit. Men man ska ha i åtanke att det sliter på honan att dels dia de ungar hon fått, samtidigt som hon blivit dräktig på nytt. Så då ska man vara övertygad om att honan är i så pass bra kondition att hon orkar med en omparning.

Man bör tänka på om det finns plats för eventuella ungar som inte blir sålda? Var finns det en veterinär som kan ta emot vid förlossningskomplikationer och eventuellt utföra kejsarsnitt? Har jag tillräckligt stort sparkonto för eventuellt kejsarsnitt på jourtid? Dessutom kan det vara bra att veta var det går att köpa mjölkersättning om det skulle behövas stödmatning. De flesta apotek har KMR mjölkersättning för kattungar som går utmärkt att använda men det bästa är naturligtvis att honan diar sina ungar själv. Man kan även ge honan mjölkersättning alternativt mjölkpellets för att öka på hennes egen mjölkproduktion.

Om man vet när honan ska föda så är det vissa som tycker att det är en bra idé att plocka ut sandbadet ett par dagar innan så att hon inte föder ungarna däri. Det kan leda till att honan får upp sand i livmoderhalsen som i värsta fall leder till infektion. Ungarna kan även få problem med sand i ögonen. Men väldigt många anser att det inte är någon fara alls att ha sandbadet kvar. Så det är upp till var och en att avgöra hur man vill agera.

Jag måste bara säga att gå och vänta på en dräktig hona att hon ska föda är en låååång väntan. Jag har så många gånger trott att det endast kan vara några dagar kvar och när de väl fått så har det gått några veckor i stället. Men det är värt att väntas på.

När det drar ihop sig till förlossning så är det inte helt ovanligt att det sker på tidiga morgonen. Honan har satt sig på botten och om man sitter utanför buren utan att störa så kan man se honans värkar. Man kan ofta höra henne sitta och ”tjuttra” (prata) med ungarna innan de föds. När krystvärkarna börjar drar hon ihop kroppen och skjuter rygg, ibland är värkarna så kraftiga att hon tar ett litet skutt framåt. Under hela förlossningsarbetet tvättar hon sig ofta i underlivet. När ungen kommer så gör den det för det mesta med huvudet först, men precis som hos alla andra kan det förekomma sätesbjudningar, det vill säga att ungen kommer med rumpan först. I de allra flesta fall klarar honan förlossningen helt utan problem. Det kan ske att honan har krystvärkar i många timmar men om ingen unge kommer då kan det vara dags att bege sig till veterinären. Ungen kan ligga helt fel och sitta fast men det kan även ha andra orsaker att honan inte klarar av att föda ut ungen/ungarna. Efter att ungen kommit ut så kommer även moderkakan en liten stund senare. Om man får vara med om upplevelsen att se hela förlossningen så kan man se att honan oftast äter upp moderkakan, vilket är bra då den innehåller ämnen som hjälper till att sätta igång mjölkproduktionen. Men om man missar förlossningen så brukar man inte se så mycket spår utav den eller av förlossningen då honan städar undan det mesta. Detta är helt naturligt då chinchillan är ett bytesdjur och inte vill riskera att bli upptäckt av rovdjur på grund av blodspår och dylikt.

En kull består vanligtvis av en eller två ungar, trekullar är inte heller helt ovanliga. Men att det kommer flera ungar än tre är inte alls lika vanligt förekommande. När kullen består av tre eller flera ungar så är det tyvärr ofta så att en eller flera ungar hamnar på efterkälken i vikt. De större ungarna tar för sig och skuffar bort de som är mindre och svagare. Ibland stöter mamman själv bort ungar som är vekare. Då är det tid att gå in och hjälpa naturen lite på traven. Man kan antingen plocka ut de större ungarna under kortare stunder så att de minsta får ha mamma för sig själv eller så får man stödmata med mjölkersättning. Trots att man gör sitt yttersta för att hjälpa en eller flera ungar med stödmatning så händer det tyvärr ibland att naturen vill annat och de inte klarar sig i alla fall.

Hur mycket ungarna går upp i vikt är väldigt individuellt, det beror dels på deras födelsevikt dels på hur fort mammans mjölkproduktion sätter igång men även hur många ungar som finns i kullen. Det är vanligt att ungarna tappar några gram första dygnen, men vid en veckas ålder bör de vara tillbaka på födelsevikt eller ha gått upp en del. Jag har haft ungar som vägt allt mellan 23-70 g vid födseln. Oavsett deras födelsevikt så bör de efter en veckas tid stadigt öka i vikt.

Jag har utifrån mina egna ungar gjort en lista på genomsnittsvikter vid olika åldrar:

Födelsevikt: 48,4 g

1 vecka gammal: 63,8 g

2 veckor gammal: 87,3 g

3 veckor gammal: 112 g

4 veckor/1 månad gammal: 136,5 g

2 månader gammal: 251,6 g

3 månader gammal: 355,1 g

4 månader gammal: 431,0 g

5 månader gammal: 484,2 g

6 månader gammal: 526,7 g

1 år gammal: 629,9 g

Detta är bara genomsnittsvikter för att visa hur det kan se ut. Det finns de som väger mindre och betydligt mycket mera utan att det är onormalt på något sätt.

Man bör sära på mor och ungar vid 10 veckors ålder, har honan däremot bara ungar av honkön kan dessa sitta kvar så länge man själv vill och tycker att det fungerar. Vissa honor kan bli besvärade av sina ungar när de kommer upp till ca 10 veckors ålder, om detta händer kan man försöka se till att ungarna får flytta med syskon eller en kompis av samma kön även om det är lite åldersskillnad.

Har bara en sista sak att tala om – att avla chinchillor är underbart, men man ska vara medveten om de risker som finns och framför allt se till att man skaffat sig så mycket kunskap som möjligt. Lycka till!

Cattis Börkén Öhman / SE*Silverklippan’s Chinchilla

Reg. Uppfödare i CAS

2018-03-20